När jag är ensam tänker jag för mycket



Jag vet att ni båda två älskar mig mer än något annat men jag är så rädd att någon ska ta er ifrån mig.. Det är så himla dumt för jag vet att ingen kan få det jag har med er, verkligen ingen och det vet ni också. Absolut ingen kan ersätta eran plats eller min. Vi har faktiskt provat det alla tre och vi har insett att vi behöver varandra så fruktansvärt mycket för vår kärlek till varandra är obeskrivlig.

Jag är en person som kräver väldigt mycket och jag blir lätt förbannad. Jag vet det men det är bara sån jag är och jag är så glad att mina närmsta vänner verkligen har accepterat mig o mina damputbrott.  Jag vet egentligen inte riktigt vad det är som skulle kunna få mig riktigt lugn faktiskt?

Usch vad det har varit jobbigt att träffa nya människor, klasskamrater osv.  De förstår inte att jag egentligen inte hatar dem bara för att jag blir förbannad ibland för att jag inte tycker lika som dom. Jag vill verkligen inte att ni ska ta avstånd ifrån mig för att jag har blivit arg. Säg till mig istället. (fast vänta till dan efter helst)  Jag vill så gärna förklara för er att jag inte oftast menar illa.
Jag säger ifrån när jag tycker något är fel och jag tar framförallt ingen skit utav någon.

Jag tycker att alla människor borde ge andra fler chanser eller åtminstonde ge mer tid till en person innan man dömer dem. Jag har själv jävligt svårt med det där men mitt nyårslöfte är faktiskt att jag ska ge mer tid åt nya människor.

När jag tänker efter visst har man haft många vänner som har varit enormt betydelsefulla för en fast de inte är det idag. En del vänner har vi bara en kort stund just för att de bara behövs en kort stund men vissa vänner har vi resten av livet för att de just behövs finnas med under livet. En period fanns det en tjej som jag ständigt umgicks med. Vi gjorde galna saker och jag hjälpte henne en hel del med saker som var kaos.  Vi gömde oss från poliser och skolkade bara för att vi ville laga mat ihop innan vi skulle iväg på andra äventyr.
Jag måste säga det att hon och jag har haft nytta utav varandra men att det räckte till slut och vi gick åt varsinna håll.
Jag har haft massor utav sånna vänner som kommer en snabb period och sedan försvinner de.
Men det gör ingenting, man ska inte vara ledsen för det.
Ofta funderar jag på vad som gick så fel , varför vi inte hållt kvar kontakten, varför vi inte ens hälsar på varandra. Jag menar vi som var så bra vänner.
Men det var nog helt enkelt meningen. Det kanske var dags att någon annan person skulle fylla den platsen nu  framöver eller så kanske man skulle ägna mer tid åt någon annan, familjen kanske.
jag tycker inte att vi borde vara allt för ledsna för de vänner som försvunnit. Vi finner nya.

Jag ska sluta se tillbaka med bitterhet på en del relationer jag haft med vänner och kärlekar för det har faktiskt alltid fört med sig någo bra. Jag lärde mig något av han/hon som faktiskt sårade mig som mest.


















Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0